I natt så fick jag mig en tankeställare.

Jag fick ett virus. Ett virus som spred sig i hela min kropp. Till slut så satte det sig fast i min rygg och innan läkarna lyckades hindra det så hade det gjort mig lam i ena benet. Jag vet inte ens om det är möjligt att bara bli lam i ena benet. Men jag blev det i allafall. Jag fick panik. Läkarna sa att det var en miss av dem att de inte hittat viruset innan det var försent. Nu fanns det inget botemedel längre. Jag skulle vara lam i ena benet för resten av mitt liv. Den första läkaren jag träffade ordnade en rullstol åt mig som jag fick låna av sjukhuset innan jag fick en egen. Han sa att jag skulle öva mycket hemma eftersom att det var i den jag skulle sitta hela livet sen. Jag grät. Och grät. Och allt var så jävla hopplöst och orättvist. Efter en månad så fick min bästa vän med mig ner på stan. Där träffade jag massor av människor som jag känner. Men dom kände tydligen inte mig längre. Alla tittade bort eller sa "hej" och tittade på rullstolen. Vi fick ta omvägar för att komma till affärer och fik på grund av att det var dåliga underlag överallt för människor med rullstol. Konstiga trottoar kanter, för många trappor och för att inte tala om rulltrappor som jag absolut inte kunde åka i plötsligt. Till slut så kom vi till ett fik där vi brukade fick när jag var "frisk". Där inne satt en massa människor som jag känner. En gammal klasskompis kom fram och hejade. På Maria. Jag syndes inte. Jag var mindervärdig för att jag satt i rullstol.

Ett år senare så träffade jag en annan läkare som konstaterade att det fanns en medecin som man kunde ta som dödade viruset i min rygg och att om vi hade tur så kunde jag få tillbaka lite känsel i benet efter en längre behandling. Jag åt medecinen varje dag och några år senare så vaknade jag en morgon av att det stack i benet. Det kändes som att det hade somnat ungefär. Men det viktiga var att jag kände någonting! Jag ringde min läkare som jublade i luren. Han sa att jag skulle komma upp till sjukhuset på en gång så han fick undersöka benet. Mycket riktigt så hade jag fått känsel i benet. Han sa att jag skulle försöka lägga så mycket tyngd på benet som det bara gick. Alltså så skulle jag inte längre sitta i rullstol utan gå med kryckor. Jag var i himmelriket!

Efter ännu ett långt år med rehabilitering så fungerade delar av mitt ben igen. Knät var fortfarande borta. (Vet inte ens om det är möjligt). Men resten av benet fungerade galant och jag gick numera med käpp. Jag hade en vit käpp som det stod Acne på, på själva handtaget. (?) Läkarna var väldigt tydliga med att jag absolut inte fick dansa längre överhuvudtaget. Och jag fick absolut inte gå i höga klackar. Annars så skulle jag så småningom bli helt bra igen!


Som ni förstår så har detta inte hänt. Detta var min dröm i natt. Jag fick mig en tankeställare när jag vaknade och insåg att jag var frisk i båda benen och kunde resa mig upp ur sängen utan problem.