"När Olle är tre år, Sara, fem och storasyster Lina, sju, hittas de av polisen. De är nakna och utsvultna och finns i den lägenhet där de bor med sin mamma. Olle bär en överfull blöja och i deras sängar finns varken madrasser eller sängkläder. Det råder kaos i lägenheten, som inte städats på så länge att stanken når ända ut i trapphuset. Barnen har misshandlats systematiskt under en längre tid, Lina har stuckits med glasbitar och rispats med spik och Sara berättar att hennes sår kommer från att mamman slår henne med sopborsten. De har varit inlåsta i lägenheten dygnet runt och varken gått till skola eller dagis. Barnen har tidigare tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna men mamman återfår vårdnaden. Under de fyra månader som går innan barnen hittas är det ingen, varken socialtjänst eller annan person, som har besökt familjen och blivit insläppt i lägenheten. Grannar känner att det luktar illa från lägenheten och undrar hur det är med barnen men ingen gör något".

 

Tillslut döms mamman till ett års fängelse för grov fridskränkning.

Hur kommer det sig att inte någon, varken från bvc, socialtjänst, skola eller en privatperson har agerat tidigare?

Detta är ett av de fall där barn far illa och där UNICEF menar att utgången kunde sett annorlunda ut om barnkonventionen vore svensk lag! Gå in på blog.unicef.se och läs om fler fall. Där kan du också skriva under för barnkonventionen som lag.