Nytt jobb, nya utmaningar.
Har inte skrivit på ett par dagar nu igen. Det har varit lite mycket på senaste tiden så bloggen har fått lida. Det är nämligen så att jag har fått nytt jobb. Har varit och provat lite på Esprit nere på stan och i fredags så fick jag reda på att jag fått jobbet! Var tvungen att ta ett beslut och ringde då och sa upp mig hos min chef samma dag. Jag kommer att arbeta med Alex och som assistent en månad till sen slutar jag. Det är väldigt blandade känslor. När jag tänker på att det kommer att hända något nytt i mitt liv och att få arbeta med kläder i butik så känns allt jätte jätte bra! Men när jag sen tänker på Alex som jag nu arbetat med i 1,5 år så gör det fysiskt ont i kroppen. Han betyder så otroligt mycket för mig och vi har verkligen kommit varandra väldigt nära.



Att arbeta som assistent.
Att jag inte längre kommer jobba som assistent känns ganska så skönt då det är ett väldigt tungt arbete. Axlar och rygg börjar sakta men säkert att säga ifrån. Något som även känts jobbigt är att assistenter tyvärr inte får så mycket cred för det arbete som vi faktiskt gör. Många människor ser oss mer som slavar än som människor. Det är lätt att glömma bort vad vi heter. Det är lätt att be oss att göra saker som ingen annan orkar göra. Vi har helt enkelt inte så hög status. Vilket är helt sjukt! Det jobbet vi gör för andra människor är otroligt! Och vi skulle behöva högre löner, mer respekt för oss som personer och lite tacksamhet. Jag vet inte hur många gånger jag träffat på nya människor som frågar vad jag arbetar med. -Personlig assistent, svarar jag. Och där tog frågorna slut! Det är synd. Om jag senare kommer in på att jag skriver för Modeflickan så får jag tusen frågor. Det är mer intressant än att arbeta med människor. Tydligen. Ett av tusen exempel.

♥Alex.
Det är Alexander som har gjort så att jag orkat arbeta som assistent så länge som jag endå gjort. Varje gång jag kommer till jobbet så blir jag på bra humör. Hans leende, hans skratt, hans humor och hans fantastiska personlighet. Bara för att en människa inte kan prata eller röra sig så som en friska människa kan, betyder inte det att han inte har en väldigt stark personlighet. Det har jag fått lära mig! Assistenter har kommit och gått under tiden då jag arbetat. Nästan ingen har sagt hejdå till Alex när de har slutat. Fruktansvärt tycker jag! Alex förstår  mer än människor tror. Han har helt enkelt stenkoll på läget runt omkring honom. Den här killen kommer alltid att ha en stor plats i mitt liv. Jag vill verkligen se hur han utvecklas och hälsa på så ofta jag kan när jag slutar. Han blir inte av med mig i första taget. Men jag kommer antagligen att sakna ihjäl mig efter honom när jag inte har mina bokade dagar då vi ses. Det kommer att kännas konstigt! JAG ska vara tacksam för att jag fått chansen att lära känna honom. Min tokfrans.♥



Så...
Nu ska jag gå på upplärning och arbeta några pass denna vecka som kommer på Esprit. Sen kommer jag att försöka kombinera pass på Esprit med mina tre veckor som är kvar hos Alex. För att inte glömma bort allt jag lärt mig på Esprit. Så det blir oxå en utmaning. Är i allafall väldigt glad över mitt nya jobb! Men det känns samtidigt tomt att inte arbeta med Alex. (som ni kanske förstått vid det här laget).