Kaka, jag och Willen var precis ute på en promenad. När vi kommer till en stor gräsmatta som är täckt av hög snö så springer Willen och jag ut och leker. Där hittar han en stor pinne som helt enkelt är lite för stor för hans eget bästa. Vi skrattar och säger, - aja, låt honom ta med den då! Sen bar han omkring på den under hela resten av promenaden. Han var så otroligt stolt och verkligen sträckte på sig. (Kolla vad jag har hittat!!). Vi gick ner till vår kvartersbutik på hemvägen och jag bar Wilgot under armen då jag avskyr att knyta honom utanför. (Livrädd att någon ska sno honom). I munnen hade han fortfarande pinnen. Hon inne i butiken skrattade! Det såg ju inte klokt ut. Världens minsta vovve och en stor pinne i munnen under min arm. På hemvägen sen så bar han pinnen lika högt och stolt som när han hittade den. Problemet kom ju sen när vi kom hem och han lika stolt ville bära in pinnen i porten men då sa Kaka ifrån. Men han ville verkligen inte släppa! Han har aldrig varit så bestämd när det gäller någonting förrut. Han morrade i princip åt oss när vi ville ta pinnen. Skit arg! Har aldrig hänt förrut. Det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet. Pinnen ligger numera utanför porten och väntar till nästa promenad.