Den farliga pojken.

Han är lång och mörk och tror inte på sagor. Håret är rufsigt och ramlar ofta ner över ögonbrynen. Men ibland gör han en slarvig gest och liksom slänger det bakåt så att man ser ögonen under, som är förvånande blå eftersom håret är så brunt. Han ler ofta. Och det är ett leende som tycker om dig. Sånt känns i kroppen.

Det gäller att inte bli kär i det leendet. För plötsligt är han rastlös och börjar prata hetsigt om att ge sig av. Vart då? Det vet han inte. Tanken på att rymma är en vederkvickande vakendröm. Han vill bort! Bort från allt det här som klämmer och hejdar en. Bort till friheten.

Just när han säger det upptäcker du att naglarna inte är alldeles rena och på vänster hand är två korta på det där sättet som det blir när man biter på dem. Han är en trasig, fattig och ensam själ som du måste ta hand om...

Och det är när du tänker så, som han börjar bli farlig.

/Idas Värld

Underbart formulerat! Bara underbart!